Runt 1000-talet anser man enligt senaste forskningsrön, att jordbruket hade nått längs kusten av Bottenviken ända upp till nordspetsen och Tornedalen. En nordisktalande (ännu var inte svenska, norska och danska egna språk) befolkning fanns upp till åtminstone Skelleftebygden. I området finns nordiska ortnamn som är äldre men dessa kan ha givits av personer som söderifrån har färdats efter kusten. Befolkningen norr om Skelleftebygden kan ha varit finskspråkig även om det troligen funnits inslag av nordisktalande i Lulebygden. Gamla ortnamn indikerar detta.

Samer kan ha bott i kusttrakterna av Bottenviken ännu under medeltiden men på 1500-talet tycks de vara borta. En del gamla ortnamn i Skelleftebygden är av västligt ursprung, dvs. norska, vilket indikerar kontakter med det norska området. Den etniska situationen i Skelleftebygden är inte klar för här finns vissa ortnamn som ännu är otolkade och det är även oklart till vilket språk de ska knytas. Exempel är Skellefteå, Kåge och Ostvik.

I Bottenviksområdet bor enligt isländska sagor och andra källor de sägenomsusade kvänerna. Enligt en tidigare forskning var de västfinnar, men senare forskning håller öppen möjligheten att även nordisktalande kan ingå i denna grupp. Det berättas att kvänerna färdades på floderna mellan Bottenviken och Norge med sina lätta båtar som kunde bäras förbi forsar och andra hinder. 
  
I inlandet bodde samerna. Samiska ortnamn bl a i Norsjöområdet visar att de då bodde närmare kusten. Samerna flyttade från boplats till boplats beroende på renbetet. Som regel bodde och flyttade en "sita" tillsammans. Sitan bestod av 3-5 familjer. 

De samiska offerplatsfynden från vikingatid och medeltid visar på att samerna hade långsträckta kontakter både mot öster - Finland, Ryssland och Uralbergen, och mot väster - Norge och Västeuropa. Skellefteälvens dalgång från Bottenviken mot Atlanten torde ha varit en viktig samfärdselled. Den storskaliga renskötseln hade ännu inte etablerats. Varje familj hade ett mindre antal renar för att dra ackjor och som lockrenar vid jakt. I övrigt var jakt och fiske samt handel viktigt.

På 1320-talet sker en betydelsefull sak med räckvidd fram till nästa millennieskifte. Skellefteå socken, föregångaren till Skellefteå kommun, bildas och samtidigt byggs den första träkyrkan. Religionsskiftet från hedendom till kristendom var troligen inte avlägset även om Skellefteå kan ha haft ett kapell under en tid. Under samma tid finns troligen ett ting som skötte förvaltning och skipade rätt. Denna institution kan dock ha funnits under en tid. Under 1340-talet finns ett kapell i Lövånger och i början av 1400-talet är Lövånger egen socken. Bland samerna i inlandet var den gamla religionen dock förhärskande ytterligare i flera hundra år. 

Från 1320-talet och framåt börjar Sveriges stormän och den katolska kyrkan att intressera sig för laxfiskena i älvarna som rann ut i Bottenviken. Laxfisken i Byskeälven och Rickleån innehades fram till 1337 av Gudlev Bilder i Sollefteå som detta år skänkte dem till Helgeandshuset i Stockholm. Åbyälven ägdes 1331 av ärkebiskop Olof Björnsson. Bomansforsen (nuvarande Krångfors) ägdes av en stormannasläkt i Uppland från mitten av 1300-talet och kom så småningom genom arv att ägas av Gustav Vasa. Under samma tid blir fastan viktigare inom katolska kyrkan och intresset riktas mot fisket i Bottenviken. 

Från 1320-talet nämns även birkarlar, personer som hade rätt att ta upp skatt av samerna och även rätt att beskatta dem. Birkarlar fanns från Lövånger - Skellefteå och norrut. I Ume lappmark sköttes skatteuppbörden av kungliga lappfogdar. Därför har forskare antagit att det nordliga området hade en lösare koppling till det svenska riket och att birkarlarna var ombud för svenska staten. 

Vi vet att 1314 var Sveriges nordligaste socknar Umeå och Bygdeå, varför en gräns mellan Sverige och något annat kan ha gått söder om Lövånger. Detta nordliga område var sannolikt länge en allmänning som efterhand kom att utnyttjas av Sverige och av karelare vilka så småningom kom under Novgorods överhöghet. De karelska köpmännen kom med båtar efter Finlands vattendrag och spelade en viktig roll för handeln i Bottenviksområdet fram till 1500-talet. Ryssarna gjorde anspråk på kustlandet från Bjuröklubb och norrut ännu på 1490-talet. 

Under slutet av 1300-talet börjar intresset för mission bland samerna att öka. Samekvinnan Margareta utverkar från unionsdrottningen med samma namn missionsinsatser och bl.a. skickas en munk från Vadstena till lappmarken. Även i traditionerna om Bureå kloster berättas att den sista abboten Bure herr Jon, skickades till samerna för att missionera. Men samerna förgjorde hans syn så han blev blind. Därför reste han söderut. Denna mission kan ha ägt rum omkring 1530. "Bureå koster" var sannolikt inte något riktigt kloster utan en station som kanske drevs av någon munkorden, möjligen franciskaner. Under slutet av 1500-talet får Arvidsjaur ett kapell. Kyrkor och församlingar kommer till stånd i Lappland år 1605 då Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Jukkasjärvi blir egna församlingar. 

Under 1300-talet börjar den gamla bondebebyggelsen vid kusten att expandera inåt land. Denna expansion visar sig i ortnamn som slutar på -mark, t.ex. Klutmark, Ersmark och Hökmark. Denna namngrupp innehåller nordiska eller förkristna personnamn och anses ha uppkommit under 1200- och 1300-talen. Efterleden -mark betyder 'skog' eller 'nybygge i skog'. Det område som fick namn på -mark kan tidigare ha varit samiska. Utifrån mark-namnen kan göras en karta över den svensktalande bondebefolkningen och den samisktalande befolkningen i inlandet. År 1384 invigs en ny träkyrka i Skellefteå, sannolikt har den gamla blivit för liten. 

Socknarna i Västerbotten liksom hela Norrland lydde under Hälsingelagen. Lagboken fanns fastkedjad i Selångers kyrka i Medelpad. I lagen görs en skillnad mellan det övriga Norrland och socknarna norr om Ångermanland vilka inte skulle delta i försvarssystemet ledungen utan försvara sitt land hemma. Detta kan ha inneburit att Bottenviksborna inte behövde följa kungen på sjömilitära expeditioner bortom haven utan områdets flotta skulle ligga kvar i hemmavatten till skydd mot intrång, kanske från karelare. Fartyget som användes i ledungen kallades för snäcka och ordet ingår i namnen Storsnäckhamn och Lillsnäckhamn på Kågnäset utanför Skellefteå som kan ha haft en funktion i ledungen. En annan intressant plats i sammanhanget är Kungsgropen vid Skellefteå landsförsamlings kyrka som kan vara Skellefteås gamla hamn. 

I Västerbottenssocknarna utgick även en skinnskatt, bågaskatten, som skulle erläggas av varje vuxen man som orkade spänna en båge. Denna skinnskatt är ett östligt drag som även finns i Finland och Ryssland. Under slutet av 1300-talet hörde socknarna i Västerbotten till Korsholms län som administrerades från Korsholms slott utanför dagens Vasa i Österbotten. År 1441 delades Korsholms län och den västra delen blev en egen kyrklig, rättslig och administrativ enhet. Under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet utkristalliseras det historiska landskapet Västerbotten. Under denna tid byggs stenkyrkor i samtliga socknar i det gamla landskapet Västerbotten. Kyrkorna kan ses som en manifestation av områdets tillhörighet till Uppsala ärkestift och den svenska kronan. Kyrkan i Skellefteå påbörjas 1485 och invigs 1507 av ärkebiskop Jakob Ulfson. 

Under mitten av 1500-talet får vi en klarare bild av befolkningens villkor i området. I norra Västerbottens kustland finns en bondebefolkning som uppgår till ca 4.000 personer. De västligaste byarna var Fällfors, Norrlångträsk, Stavaträsk, Bjurvattnet, Norsjö, Långträsk, Kattisträsk, Bastuträsk och Villvattnet. Den odlade marken var begränsad och varje gård hade ½-2 hektar odlad mark där korn var det viktigaste sädesslaget. Även något råg odlades. Rent jordbrukstekniskt tycks norrlandskusten ha varit ett framåt område där plogen kommer tidigt och man har en utvecklad form av räfsa. Den viktigaste grunden för försörjning var boskapsskötseln där betingelserna var bättre än för sädesodling. 

För den dåtida västerbottningen var fisket av mycket stor betydelse. I älvarna fiskades lax, under våren for man upp till inlandets sjöar för att fiska gädda och abborre under lekperioden. Vidare fiskades strömming i havet och där fångades även säl. Många bönder var även handelsmän som med sina skutor besökte Stockholm. Så gott som alla vuxna män var självägande bönder under denna tid. Befolkningen var fåtalig och markerna var stora. I skattelängder framträder även hantverkare men dessa drev också jordbruk vid sidan om hantverket. De vanligaste hantverken var skomakeri, skrädderi och smide. 

Första halvan av 1500-talet var en dynamisk period i Övre Norrland och Sverige som helhet. Klimatet var bättre än vad det skulle bli mot slutet av århundradet. Sverige levde i fred med sina grannar. Befolkningen ökade under denna tid och hemman delades. Bondebefolkningen vid kusten utnyttjade fiskesjöar i inlandet under vårarna då gäddan och abborren lekte. Bönderna fiskade i sjöar så långt västerut som Stora Skeppsträsket och Bollsjaur vid dagens Malå och Sandträsk, Järvträsk och Storträsket i södra delen av Arvidsjaurs kommun. Efter 1560 vänder utvecklingen.

Nordiska sjuårskriget som varade 1563-70 blev inledningen på en nära 200-årig krigsperiod. Unga män och även bönder skrevs ut till soldater och försvann ute i krigen. I längder över soldaterna hittar man dödsorter som Pernau, Riga, Mitau, Marienburg. För att ha råd med krigen skrivs nya skatter ut och många får svårt att betala vid de årliga uppbörderna. 

Till råga på eländet blir klimatet sämre från de sista åren av 1500-talet. Denna köldperiod som kallas Lilla istiden sträcker till genom hela 1600-talet. Följden blir att hemman läggs öde. Bönderna vid kusten kan inte längre besöka fisketräsken i inlandet. En del tas över av inlandsbyar som Norsjö, Långträsk och Kågeträsk. Andra tar samerna tillbaka. Den svåraste perioden var åren runt 1620 när få hemman kunde betala skatten. 

År 1606 blir Burträsk egen socken genom en utbrytning från Skellefteå. Till den nya socknen läggs några byar från Lövånger och Bygdeå. 

Åren 1621-22 grundas städerna i Västerbotten och all handel ska i princip äga rum där. Skellefteå socken får ingen egen stad utan hamnar under Piteås handelsdistrikt tillsammans med Burträsk socken och Piteå lappmark. Lövångers socken tillförs Umeås handelsdistrikt. Bönderna färder till Stockholm och Mälardalen upphör nu. Endast städernas borgare har rätt till denna handel. Däremot kan bönder segla med produkter från den egna gården till övriga städer i Norrland. Ett viktigt resmål för områdets bönder blir Härnösand. Marknader grundades i Storkåge, Skellefteå, Lövånger och Burträsk där det mesta utbytet mellan borgarna och bönderna ägde rum. I inlandet grundades marknader i Arvidsjaur och Arjeplog där handel, skatteuppbörd, ting och gudstjänst hölls vid samma tillfälle. 

Under slutet av 1620-talet drivs en koppargruva i Storkågeträsk. År 1634 upptäcks malm vid Nasafjäll av samen N.N. Fyndet blir startskottet för enorma förväntningar och stora satsningar i norra Sverige. Statskassan var tom och landets styrande såg ett tillfälle att finansiera Sveriges deltagande i trettioåriga kriget. Rådet Carl Bonde skriver till Axel Oxenstierna: " I hava vi vårt Indien". Gruvbrytningen kommer igång och driften sköts av utskrivna soldater, sk. bruksknektar.

Vid gruvan i Nasafjäll och smältverket i Silbojokk uppstår mindre bebyggelser. Arjeplog, Nasafjäll och Silbojokk blir nya församlingar efter utbrytningar från Arvidsjaur. Samerna tvingas att utföra transporter av malmen med renrajd under vintern. Gruvan blev en förlustaffär för Sverige men för landsdelen var gruvan en bidragande orsak till att Västerbotten blir eget län 1638. För bruksknektarna var det en vinstlott att få arbeta i Silbojokk och Nasafjäll under sommarhalvåret i stället för att bli soldat och dö i fältsjuka i Tyskland. Anläggningarna i Nasafjäll och Silbojokk bränns ner 1659 av norska styrkor och återuppförs inte. 

Början av 1700-talet innebär svåra år på grund av det stora nordiska kriget 1700-1721. Västerbottens regemente utplånas helt vid två tillfällen, 1709 i Poltava och 1710 i Estland. Men förlusterna var stora även andra år. 

Det tar många år efter krigsslutet 1721 innan landet har repat sig. Först 1750 har gårdarna sina byggnader i stånd och en folkökning sätter in. Nybyggarrörelsen har inletts försiktigt 1731 när Hornsträsk anläggs men ännu anläggs endast enstaka nybyggen. Antalet utsyningar ökar på 1760-70-talen. I de gamla byarna tar man i anspråk flera slåttermyrar både på byns område och på allmänningen. När nybyggen anläggs nyttjas vanligen en del av slåttermarken av bönder från gamla byar. Antalet djur på gårdarna ökar under denna tid och särskilt inlandets byar hade stora djurbesättningar. Medeltalet i Norsjöbyarna låg 1750 på 13 kor. I Hemmingen hade man 24 kor. 

Befolkningen i Skellefteå socken (inklusive Norsjö, Jörn, Byske och Bureå) var 1750 cirka 4.000 personer, 1805 7.280 personer, 1830 11.500 personer, 1900 38.500 personer och 1920 50.000 personer.

År 1757 anläggs första nybygget i Arvidsjaur när soldaten Per Israelsson Käck från Hjoggböle anlägger Glommersträsk. Sedan ökar kolonisationen snabbt. Arvidsjaur var den sist koloniserade socknen i hela landet. Arvidsjaurs befolkning kommer till största delen från Skellefteå socken. I Piteå socken tycks det ha funnits bättre uppgrundningsmark vilket gör att de gamla byarna kan försörja en större befolkning. Arjeplogs socken hade fått sina nybyggen redan under början av 1700-talet genom att barn till präster och andra tjänstemän tog upp nybyggen. Dessutom tog samer upp nybyggen i Arjeplogs socken.

Den storskaliga rennomadismen når sin fullbordan med början hos fjällsamerna. Renskötseln blir allt viktigare och renhjordarna ökar i storlek. Tidigare var jakt och fiske viktigast men man hade mindre renhjordar bl.a. för transporter vintertid med ackja samt tamrenar för att locka vildrenar vid jakt. Den skogssamiska kulturen levde kvar i Arvidsjaur och östra Arjeplog medan den gick under i Västerbotten. Under slutet av 1700-talet får samerna beta på kronans mark även nedanför lappmarksgränsen. Sedan utsträcks rätten till bete även på böndernas mark. Bakgrunden är troligen den att bönderna hade skötesrenar hos samerna och hade därför ett eget intresse av att renarna fick beta på deras mark. 

Genom folkökningen måste en stor befolkning försörjas och många hittar en försörjning som hantverkare. Efter 1765 ökar handeln genom lättnader i de handelsrestriktioner som rått. Tidigare fick Bottenviksområdet inte handla med utlandet och bönder fick endast sälja överskott från den egna gården till andra städer i Norrland. Utrikeshandeln släpps fri och bönderna kan börja handla med Stockholm. Under samma tid anläggs flera varv efter Bottenvikskusten. Några tidiga varv var Bergsskärs varv i Risbölefjärden och Burviks varv. Under 100 år fram till ca 1880 blir Norrlandskusten det viktigaste skeppsbyggnadsområdet i hela Europa. Här fanns skogarna ännu kvar. Dessutom kommer flera finbladiga sågverk: Brännfors 1762, Lejonström 1780, Holmfors 1796, Bureå 1796 och Yttterstfors 1798. Genom de finbladiga sågverken inleds flottning av timmer i vattendragen. 

Nasafjälls silvergruva är i drift 1771-1810 men utan att bli en framgång. Nu ligger smältverket i Adolfström. Misslyckade försök med järnbruk görs i Bureå och Nyland. En första försiktig industrialisering inleds. Tjärbränningen ökar i omfattning och blir det viktigaste sättet för en bonde att få kontanta medel. Storskalig tjärbränning sprids allt längre in i inlandet. Genom storskiftet som genomförs i slutet av 1700-talet genomförs förutsättningar för en ökad avkastning inom jordbruket. Den ökade avkastningen leder till flera hemmansdelningar och antalet bönder ökar i byarna. Men alla äger inte sin jord utan torp med arrenderad mark blir vanliga. 

Under upplysningstiden görs flera försök att utveckla näringar och sprida nya rön. Kyrkoherde Pehr Högström i Skellefteå planterar Västerbottens första äpple och gör andra försök med nya växter. Han tar initiativ till socknens första barnmorska 1757 och låter begåvade personer få utbildning i Stockholm såsom bildhuggaren Herman Tomasson från Pjäsörn och troligen porträttmålaren Nils Schillmark från Drängsmark. Högströms hustru låter vaccinera barnen mot smittkoppor. På Prästbordet uppstår en centrumbildning där det bor hantverkare, militärer, kyrkliga tjänare och olika tjänstemän. Denna befolkning är rörlig och har kontakter med andra delar av Sverige och Finland. 

Det ryska kriget 1808-09 innebär en tillfällig tillbakagång. Kriget innebar förluster i stupade men allvarligare var rödsoten som skördade många dödsoffer år 1809. Banden med Finland klipps av. År 1810 delas Västerbottens län och området norr om Skellefteå socken blir Norrbottens län. Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar fortsätter att höra till Västerbottens län fram till 1837. Den stora socknen Skellefteå börjar delas upp i mindre enheter: 1834 tillkommer Norsjö socken (kapell sedan 1810), 1892 Jörn efter en utbrytning från Norsjö (kapell sedan 1834), 1862 Malå som bryts ut ur Arvidsjaur och förs över till Västerbottens län, 1875 Byske och 1922 Bureå. 

Skeppsbyggeri, tjärbränning och sågverk fortsätter vara betydelsefulla. Nybyggesrörelsen ökar i omfattning och genom nya metoder i jordbruket kan en större befolkning födas. Översilningsängar och dammängar anläggs, dessutom genomförs dikningar och flera små ägolotter läggs ihop till större skiften. Samtidigt sker en utveckling av jordbruksredskap där man får bl.a. bättre plogar. Potatisen blir vanlig och bidrar till föda en allt större befolkning. 

Den ökade ekonomiska aktiviteten leder till att fler handlande bönder inser fördelarna med en egen stad. Kyrkoherde Nils Nordlander har även ett nykterhetspolitiskt intresse med en egen stad. En stad kan stoppa Umeås och Piteås försäljning av brännvin på orten. Skellefteå stad grundas 1845 och handlande bönder på landsbygden flyttar in till staden liksom en del hantverkare. Men många borgare och hantverkare flyttar in från övriga Sverige. Kommunikationerna förbättras och 1837 får norrlandskusten daglig kontakt med Stockholm genom ångbåtar. Den första ångbåten hette Norrland. Trafiken med regelbundna turer efter kusten fortsätter fram till 1940-talet. Vägarna byggs ut och förbinder kyrkplatserna i de olika socknarna. Nya gästgivargårdar och skjutshåll anläggs. 

Skrivkunnigheten ökar efter 1842 när allmän folkskola införs. Men redan i början av 1700-talet kan de flesta i Sverige läsa. Under 1840-talet grundas flera tidningar i Norrland och den första i Norrans spridningsområde var Fjällörnen som grundades 1848. Andra kulturella nymodigheter är resande teatersällskap och ambulerande fotografer. Under slutet av 1800-talet grundas flera folkrörelser såsom nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Arbetarrörelsen kom något senare - i början av 1900-talet. 

Under senare delen av 1800-talet omvandlas jordbruket genom laga skiftet som innebär att en bondes jord lades ihop till några skiften. Samtidigt utvecklas redskap och metoder bland annat genom hushållningssällskapens kampanj att sprida nyheter och att utvecklas husdjursaveln. Genom laga skiftet flyttas en del gårdar ut från de gamla bykärnorna ut till tidigare utmark. Efter 1867 anläggs knappast några nya nybyggen i Västerbottens kustland men däremot fortsätter nybyggen att anlägga i fjälltrakterna ända fram till början av 1900-talet. På 1890-talet kommer järnvägen till Övre Norrland. Jörns station invigs 1894. Området knyts ihop med övriga Sverige och nu kunde man resa till Stockholm på ett dygn. Inlandet exploateras och det är skogen som är viktig. 

Mot sekelskiftet 1900 når sågverksindustrin sin kulmen. Under senare halvan av 1800-talet grundas många ångsågar, den första var Johannesfors såg i Klutmark. Ett försök med en ångsåg gjordes redan 1814 i Åbyn men stoppades av myndigheterna. Ångsågarna anläggs vid kusten vilket gör att timret kan flottas direkt till sågen och sedan exporteras på fartyg direkt från sågen. De stora vattensågarna läggs ner - den sista stora sågen som var i drift var Lejonströms såg vid Skellefteå landsförsamlings kyrka. Försök görs även med gruvor, t.ex. Moröns silvergruva och Näsbergets järngruva men det blir ingen framgång. Under slutet av 1800-talet anläggs de första verkstadsindustrierna såsom Ursvikens mekaniska verkstad 1884. Alla kunde inte få en dräglig utkomst utan emigrerade till Amerika. Andra blir nybyggare i fjällvärlden eller gruvarbetare i Malmberget och Kiruna. 

I början av 1920-talet läggs många sågar ner i Skellefteområdet och timret flottas i stället efter kusten till stora sågverk i södra Västerbotten och i Ångermanland. När tiderna ser som mörkast ut görs ett malmfynd i Boliden på Strömfors mark. Men det är en helt annan historia. 

 Ulf Lundström